Linnéa, Jeremias och Frida - volontärer på SOS 2007

Vi är tre svenska veterinärstudenter som går på veterinärhögskolan i Köpenhamn. Alla tre har länge funderat på att åka iväg som volontärer och efter en hård tentaperiod fick vi äntligen ett tillräckligt långt lov, hela två och en halv vecka. Vi kontaktade SOS som vi hittat på Internet och blev överlyckliga när vi fick veta att det fanns plats för oss. Vi bokade genast biljetter och fixade fram våra pass.

En tidig vintermorgon möttes vi på Köpenhamns centralstation, förväntansfulla och glada att äntligen komma iväg. Lokföraren visade sig vara en morgontrött man och vi höll på att inte hinna till Kastrup i tid för incheckningen. Efter en hurtig språngmarsch tvärs genom flygplatsen och mycket krånglande med vätskor som skulle placeras i små plast-påsar satt vi dock tillslut i säkerhet ombord på flygplanet. 3,5 timmar senare stod  vi förvirrade på Malagas flygplats och kunde inte hitta vårt bagage. Fyrtiofem minuter senare dök det upp på bandet från Manchester. Vårt nästa problem blev att hitta någon från SOS som skulle hämta oss. Vi hade ingen aning om hur personen såg ut och efter ett tag ringde vi Kim. Hon talade om för oss att en kvinna i beige t-shirt och svart hår skulle hämta oss. Efter en stund hittade vi Hannah som var klädd i grön topp, det svarta håret var i alla fall rätt.

Spanien visade sig vara över 20 grader varmt och solen strålade från en klarblå himmel. Efter ett kort stopp för att inhandla proviant för de närmsta dagarna och en skumpande biltur upp och ner i bergen anlände vi till SOS Animals. Första intrycket var hundar, hundar, hundar! Dom var överallt, små, stora, unga, gamla och alla blev lika glada när man gav dem lite klappar och kel. Vi blev presenterade för Kim och de andra volontärerna och sedan fick vi se rummet vi skulle bo i de närmsta veckorna. Standarden var enkel, men där fanns tre sängar med kudde, täcke och rena lakan, med andra ord allt man behöver!

Första dagen var vi lediga, men ivriga som vi var att komma igång smet vi med på några promenader och hjälpte till med matningen. Dagarna på SOS börjar vid åtta på morgonen. Stället var uppdelat i ett ”uppe” och ett ”nere”. Frida jobbade där nere. Där började man med att släppa ut en kennel i taget så att man kunde rengöra i den. En av oss som jobbade var ute med hundarna i kenneln och den andra städade. Om vi var fler än två kunde två gå ut i floden och promenera med hundarna medan kenneln blev städad. När alla kennlar städats klart var det dags för siesta. Linnéa och Jeremias jobbade där uppe. Där gick man ut på promenader i bergen med alla hundarna om morgonen. Dessutom städades alla burarna. Morgon skiftet höll på ungefär till klockan ett. Siestan varade i några timmar och vi använde den till att äta lunch, vila, kela med hundarna eller hjälpa till med något som skulle fixas. Kvällspasset var det matning som gällde. Det tog ju ett tag att mata och medicinera 180 hundar.

Första dagen var vi helt slutkörda av allt arbete och all ny info att ta in, men vi var också väldigt nöjda och trivdes redan mycket bra. I början kände man sig väldigt osäker. Vilka hundar skulle gå i koppel, vilka kunde gå lösa, vilka kunde vara tillsammans, vem skulle ha medicin? Man var tvungen att fråga hela tiden, men man lärde sig fort rutinerna och hundarnas humör och vanor. Det tog inte särskilt lång tid innan vi alla hittat våra favoriter bland hundarna. En av dom var Saskia, en olycksdrabbad hund som bodde i vårt kök. Saskia har hudproblem och ett svullet bakben som ingen riktigt vet vad det är för fel på. Hon blev genast Fridas favorit. Saskia är en riktig knähund trots sin storlek. Att lämna henne var inte lätt och även i efterhand skickar Frida mail och pratar med de andra volontärerna med jämna mellanrum för att uppdatera sig på vad som händer med Saskia.

Dagarna gick och vi trivdes mycket bra. De flesta dagarna gick allt bra, men ibland gick allt fel. Hundar tappades, burar glömdes öppna och mat spilldes ut, men det är sånt som händer alla och där var aldrig några sura miner. Kvällarna på SOS var lugna. Efter dagens hårda arbete var äta middag, spela ett parti vändtia och kela med hundarna i vårt kök precis vad vi ville och orkade göra. Självklart var vi lediga ibland också. Vi hann med tre lediga dagar under vår vistelse.

En dag fick vi skjuts till Fuengirola för shopping, strandpromenad och en sväng på Internet café. Andra lediga dagen spenderades på Miramar, ett stort shoppingcenter i Fuengirola. Tredje och sista dagen tog vi en tur till Malaga och vandrade i gamla stan och shoppade lite till. Visst var det skönt att duscha, få på rena kläder och traska runt på stan som vilka människor som helst, men man kände snart suget efter att komma hem till hundarna igen. På SOS fanns också en grupp katter. En morgon var några kattungar sjuka och vi fick följa med till veterinären när de skulle avlivas. Med oss hade vi även en hund som skulle testas för att kunna åka till Sverige och två valpar som skulle chipmärkas. Katterna bodde i ett eget, hundfritt(!) rum och de flesta var väldigt keliga. Frida tillbringade flera siestor inne hos dem.

Ju längre vi var på SOS desto bättre lärde vi känna de andra volontärerna. Under tiden där var vi mellan åtta och elva stycken volontärer. En del var riktiga eldsjälar som bott lång tid på SOS och varit där flera gånger innan. Andra var som oss och var där ett par veckor. Det hände också när vi var där att en volontär bokade en biljett hem redan efter några timmar på första dagen och åkte redan morgonen efter. Det var tråkigt för alla eftersom mycket i planeringen stördes. Om man åker till SOS som volontär skall man vara beredd på att det inte alltid är en dans på rosor. Det är hårt arbete och stundom riktigt slitsamt, men i gengäld känner man ständigt glädjen och uppskattningen både från de anda människorna på gården och självklart från alla hundarna.

Dagarna gick alldeles för fort och dagen för vår hemresa dök upp. Vi fick äran att ta med en hund hem till Danmark. Juanita skulle till en svensk familj bosatta i Danmark och det var en fantastisk upplevelse att se hur glada de blev över sin nya familjemedlem.

Så här i efterhand är vi alla tre överens om att resan till SOS var en upplevelse att minnas resten av livet. Vi vill gärna tillbaka igen så snart som möjligt och vi kan verkligen rekommendera det till alla med ett genuint hundintresse som är beredda att arbeta för något som verkligen gör skillnad.