Skällandet som hade varit så påtagligt bara någon timme tidigare hade nu lagt sig. Jag märkte inte längre av hundarnas skällande och gnyende, jag försökte att lära mig så många namn jag kunde och när vi väl hade lunch, så kunde jag inte sätta mig ner. Jag tog med mig den nyanlända och vanvårdade boxertiken Calida och begav mig ner till floden. Hon var lite avvaktande och rädd i början, visste inte riktigt hur hon skulle leka med den medtagna bollen. Men efter en stund mjuknade hon upp, hon gick till och med ut i vattnet och det var en fröjd för ögat att uppleva att hon kunde vara hund, om än bara för några minuter. Calida kom in tillsammans med sin bror, även han en boxer, men efter 4 veckor kom ägaren på att han saknade hundarna och satte ut efterlysningsaffischer på sina två boxrar. Han kom och hämtade hanen, Calida var och blev kastrerad. Ägaren sa att han skulle komma dagen efter för att hämta upp Calida men givetvis så kom han aldrig och hämtade sin hund. Boxerhanen lever nu hemma på verandan igen, i sin egen avföring, utan mänsklig kontakt och ständigt ylandes och skakandes av saknaden av sin syster Calida. Detta är ett vanligt öde för många utav vovvarna nere i Spanien och det känns fruktansvärt så maktlös man är i ett sådant fall.

 (Bilder på Calida)

 

Vid 15 tog Kim mig till affären. Det var en snabb vända för vi skulle vara tillbaka till matningen vid 16, så det fanns ingen tid att spilla. Jag roffade åt mig lite matvaror ner i korgen, begav mig till kassorna och iväg åkte vi, tillbaka till SOS och alla vovvar.

 

Första matningen, ja vad skall man säga. Hundarna hoppade utav glädje, det var mycket att lära sig, vilka som skulle äta kopplade och vilka som skulle vara i separata rum, men efter en dag satt det och det kändes skönt att veta hur allt skulle vara.  Efter matningen skulle kennlarna städas igen och vissa av hundarna uppe på gården skulle rastas igen, om än bara för de kort promenad. Tiden räckte helt enkelt inte till för att gå med alla hundar, med den brist på volontärer som råder där nere, så är det ibland ett under att man hinner med allt. (Bild på hundgården)

 

Vid 20-tiden var dagen över, mina fötter var fulla av blåsor, händerna möra av alla koppel, men mitt hjärta och min själ var lyckligare än på väldigt länge. Det hade varit en fantastisk första dag, många intryck, många trevliga människor och hundarna gav mig en styrka som är obeskrivlig.

 

Lördag

07.15, ringde klockan, det var fortfarande mörkt utomhus, solen började titta fram och det var en riktigt kall morgon. Jag gav “mina” 5 vovvar inne hos mig varsin godisbit, släppte ut dem på sina två terrasser och begav mig sedan till burarna där Calida, Dollar och en liten tjej som heter Maggie bodde.

 

Dessa tre vovvar bodde inte i kennlar som de andra vovvsingarna, tyvärr var det platsbrist. Dollar hade blivit attackerad och ordentligt skadad och Maggie var fortfarande rädd och skygg. Det var därför de bodde i små burar på terrassen utanför volontärlägenheterna. Jag öppnade gallret till Dollars bur, jag möttes av en glädjande vovve, han ville så gärna komma ut. Jag tog även med mig Maggie och tillsammans begav vi oss ut på den första morgonpromenaden. Det var fortfarande tomt på SOS, volontärerna låg och sov eller så hade de inte hunnit ut på gården än och det var skönt att börja dagen lite stilla men två underbara vovvar i kopplet. Givetvis följde min favorit Belga med i släptåg av Mica. Saknar dem så mycket och det var fruktansvärt jobbigt att lämna dem kvar på gården den morgon jag åkte hem.

(Bilder på Dollar, Maggie, Mica och Belga)

 

Dagen fortsätter precis som gårdagen, det är oerhört ont om folk, och man får knappt någon tid över till något annat än att städa, promenera och ge hundarna mat. Jag fick mig en bantningsvecka i alla fall, frivilligt eller inte.

 

Idag så rymde Carlos och hans dotter Sherrie, jag var så orolig att jag höll på att spricka. Men alla sa att de skulle komma tillbaka när de var hungriga och att det inte var första gången som Carlos hade tagit sig en “liten” promenad på egen hand. I Carlos kennel, som just den kenneln kallas, bodde även en bedårande söt liten valp som hade lämnats kvar av en kvinna som hade bott på gården i en vecka eller två. När hon stack lämnade hon kvar sin söta valp som tyvärr är oerhört understimulerad och behöver så mycket mer än vad han får i dagsläget. Volontärerna tyckte mest han var jobbig, orkade inte bry sig om honom, men jag fick speciella känslor för denna grabb. Han vill bara ha lite mer än en kort promenad om dagen och lite mer mänsklig kontakt. Den person som ger honom tid, kommer att ha en underbar vän för livet. Jag önskar att min egen tik inte var så speciell som hon är, så hade jag kanske kunnat ta mig an en liten busig och understimulerad valp. Bara tiden kan utvisa vad som händer.

 

(Bilder på Carlos och Sherries kennel samt på understimulerad valp)

 

Nu hade jag varit på SOS i två hela dagar, arbetet flöt på och jag började känna mig som hemma. Jag har ju helt glömt bort att presentera mina egna inneboende, i min lägenhet bodde således fem hundar, av varierande storlek och utseende. Den underbart söta pointer-korsningen Obelix, som tyvärr blev illa biten under min vistelse på gården, men jag plåstrade om honom och han var mycket bättre när jag for. Sen bodde även Pepa där, en stor lite schäferliknande tik som hade kommit in för några månader sedan i ett uruselt skick. Hon hittades vid väggrenen, man trodde att hon var död, ingen päls fanns kvar på kroppen, hon var smal – endast ben och knotor och man kunde inte ana hur hon skulle se ut. Men nu är hon en väldigt kelig och tillgiven tik, nog inte speciellt gammal och en underbar hund. Sedan bodde även lilla Peggy Sue inne hos mig, en trebent äldre dam som vill göra allt i sin egen takt. Sist men inte minst så bodde två små vita liv hos mig, Heather och Willy, och de var några rackare på att smyga in på mitt rum, fast att dörren var stängd.

 

(Bilder på alla mina inneboende)

 

Vädret denna dag var soligt, morgonen var lika kall som den förra och man frös nätterna igenom. Mitt på dagen lyste solen och man kunde ha t-shirt och även shorts på sig. Hundarna på gårdsplanen njöt av värmen och solade sig på de mest underliga ställen. Parker, rymmarhunden som vägrar vara i sin kennel, låg och njöt på höjden och såg ner på oss andra – vilken underbar personlighet denna hund har! (Bild på Parker)

 

 

Söndag

Problemen börjar bli påtagliga, det är brist på volontärer, det ryktas om att två av oss som var där ska åka hem, vilket skulle innebära att det endast skulle vara jag och en annan tjej kvar. Givetvis bodde Sofia vid de nedre kennlarna, men man kände av stressen, både hos människorna och hos hundarna.

 

Jag kände mig bara ännu mer peppad, det var bara att gå lite mer, städa lite fortare och jobba lite senare och gå upp lite tidigare Jag visste vad som väntade och hundarna gav mig en sådan energi att det var omöjligt att låta bli att göra mer än vad man egentligen kunde och orkade – för man måste, man måste för hundarnas skull, de hade bara oss.

 

Även idag var vädret skönt, dock inte lika varmt som fredagen och lördagen, men det var tillräcklig för att man skulle kunna njuta. Idag var det även Sofias födelsedag, vi firade henne nere i Fuengirola, vi var på en tokig mexikansk restaurang och det var kul att träffa människorna man jobbade med även utanför SOS grindar. Vilka eldsjälar som är där nere! Kvällen började närma sig tolv, man kände att tröttenheten blev påtaglig för oss alla och vi visste vad som väntade i morgon. En volontär skulle vara ledig i tre dagar, och nu var vi endast tre kvar.

 

Måndag

Regnet kom, det blev lervälling över hela SOS. Hundarna hade inte tillräckligt med skydd, så det gällde att jobba snabbt idag så att man även kunde fixa lite kennlar. Med en person mindre blev dock inte jobbet lättare. (Bild på regnigt SOS)

 

Carlos hade fortfarande inte kommit hem, han och hans kära dotter var fortfarande på rymmen, jag var riktigt orolig och gav mig ut och letade lite när lunchtimmen hade kommit. Med mig så följde Mica, den lilla underbara gårds-hunden som är nyfiken på allt och alla. Men ingen Carlos eller dotter syntes till, så det var dags att bege sig hemåt igen, för matningen började närma sig.

 

Regnet fortsatte att ösa ner, mina regnkläder började läcka in och mina förut torra gummistövlar var inte längre så torra. Trots allt detta regn, så var jag inte deppad, jag jobbade på som vanligt, hundarna tyckte inte längre att det var lika kul att gå ut men vissa brydde sig inte heller så nämnvärt.

 

Kvällen kom och jag fick beskedet att det två volontärer som var kvar skulle bege sig följande morgon, detta skulle innebära att jag skulle vara helt själv! Jag uppe på gården och Sofia på nedersidan. Jag gick och la mig tidigt den kvällen, trött och blöt, men jag gillade i alla fall allt på SOS och vid det här laget så kände jag att här kunde jag stanna ett bra tag om det inte vore för mina hundar i Sverige. De skulle nog aldrig ha trivts där nere.

 

Tisdag

Volontärerna som var kvar gav sig av. Regnet hade fortfarande inte slutat och nu var allt blötare än man kan ana.

 

Jag har nu även hittat några riktiga favoriter, några hundar som hjärtat blöder sådär lite extra för, givetvis var det Belga och lilla Mica. Dollar har stulit en speciell plats, likaså Rokket och Bilko. Däremot fanns det några som jag inte kom överens med riktigt och det var tre stycken boardinghundar, alla kom från samma familj och var på SOS i väntan på att få komma hem till England. Antagligen hade SOS-vistelsen tagit hårt på dem och golden retrivern i gruppen hade börjat bli aggressiv, inte bara mot oss människor utan även mot sin egen flock. Jag kände med dem, men samtidigt fanns det inte så mycket att göra, de skulle åka i slutet av april och då kommer de därifrån och förhoppningsvis kan de repa sig då.

(Bilder på Bilko och Rokket)

 

När regnet stod som värst i backen och jag var ensam uppe på gården, så kom det en familj som var intresserad av en liten valp. Jag visade dem runt bland våra valpar, men de hade nog tänkt sig något mindre än de “valpar” som fanns på gården, de var ju unghundar, mellan 5-9 månader. Till slut så pekade mamman i familjen på Bruser, en annan boardinghund, en liten Chihuahua och sa “den valpen vill jag ha”. Jag förklarade för henne att det inte var en valp, utan en liten ras som heter Chihuahua och att den tyvärr inte var aktuell för placering, utan att det var en boardinghund. I samma kennel fanns även en annan svart och vit liten tik, hon var den enda i den kenneln som inte var boardinghund och till slut bestämde sig familjen för den lilla svartvita tiken. Hon skulle ju steriliseras först så de kunde inte komma och hämta henne förrän först om en vecka. Först tvekade de lite, men sen när jag talade om för dem vilken underbar hund hon verkligen var, så kunde de vänta en vecka på sin hund och de bokade henne. Så hon är steriliserad nu och väntar på att hämta sig innan hon skall iväg till sitt nya hem. (Bild på boardinghund)

 

Kvällen kom till sist, regnet öste fortfarande ner, Carlos och dottern var fortfarande ute och jag hade inte sett till dem på dagen heller. Jag var nu helt ensam uppe på gården och jag begav mig in för att äta lite. Hundarna började skälla som tokar och jag sprang fort ut för att se vad som stod på. Uppe på vägen såg jag Carlos, lyckan var total, jag såg att han var ok och levde men tyvärr gick det inte att få in honom. Mörkret kom snabbt och den kvällen var jag uppe och hoppade två gånger för att hundarna märkte av något på gården, lite läskigt var det allt i mörkret, helt ensam, fast jag hade ju alla mina beskyddare på gården.

 

Till slut somnade jag och jag sov som en stock för första gången på dagar.

 

Onsdag

Även denna dag var jag ensam, dock så kom George denna dag, en jättetrevlig dogwalker och det underlättade enormt mycket. Lite senare kom även Therese, vilken underbar människa och eldsjäl, och givetvis så var Sue där i två timmar och städade på morgonen. Så det gick över all förväntan och hundarna kom ut på sina promenader som de skulle. Regnet gjorde ett litet uppehåll under dagen, men fortsatte givetvis vid lunchtiden. Men det var oerhört skönt att slippa regnet, om än bara för några timmar.

 

På morgonen tog jag ut Calida som vanligt och jag såg Carlos och dottern vid grinden denna morgon. Jag gav dem lite godis, men kunde tyvärr inte fånga in dem och när jag hade återvänt med Calida och gick upp till grinden igen, så var de borta. Jag tog ut Dollar och Maggie på deras första promenad, det är helt underbart skönt att gå med dessa vovvar, de är så följsamma och snälla och kärleksstöttande att man bara vill krama dem dagen igenom.

 

Senare under dagen fångades äntligen Carlos in, vid soptunnorna lite längre bort på vägen. När han väl var inne så kom dottern utav sig själv och även hon var hemma i tryggheten igen. De sov tätt intill varandra hela dagen, de var helt utmattade. Carlos hade skadat sig lite på benet så jag baddade honom med lite bakteriedödande medel och tvättade hans trampdyna, han hade ju gått en hel del, så inte konstigt att han hade ett litet sår.

 

Denna kväll kom den ena volontären tillbaka, det kändes underbart, det var skönt att slippa sitta själv på kvällen och det var skönt att ha någon att prata med och vädra tankarna med. Hon hjälpte oss även på kvällen med vissa promenader, något som verkligen behövdes denna dag, underbart när människor vill hjälpa!

 

Denna natt sov jag gott, Pepa ansåg dock inte att det var kul att sova denna natt, så hon satte igång ett yl, som hördes lång väg och sen krafsade hon lite smått på min dörr in till sovrummet. Denna underbara vovve, hoppas hon får sitt eget hem någon gång, det förtjänar hon verkligen min lilla tiggerska.

 

Torsdag

Regnet hade börjat lätta, mest regnskurar och solen tittade fram bland molnen ibland – underbart!

 

Idag passade jag på att göra det där lilla extra som man hade gjort de dagar då inte regnet öste ner. Man kunde borsta hundarna, ta ut dem på någon extra spännande promenad eller bara ge dem lite mer kärlek som de så väl behöver och förtjänar. Hundarna som förut var lite skygga, har nu börjat komma fram till en och det är en underbar känsla när man vet att de litar på en, mäktigt.

Var som vanligt ute med vissa av mina favoritkennlar, som Parkers kennel. När de såg en främmande man på vägen upp till bergspromenaden, stretade de emot och vägrade att fortsätta. Jag talade vänligt och lugnt till dem, visade att det inte fanns något att oroa sig över och när de kände sig säkra kunde de passera utan rädsla. Detta hände även en gång med Denkos grupp när de såg en cyklist som plötsligt stannade framför oss, men de litade så mycket på mig att de vågade sig förbi mannen som stannat så plötsligt mitt på vägen. Underbara vovvar. Förresten var det denna grupp som drog omkull mig kvällen innan, på den korta promenaden på kvällen då de fick nys på grannens lösa hund och skulle givetvis efter den. Jag höll emot allt jag kunde men efter att ha blivit släpad ett tag kunde jag bara släppa taget och hoppas på det bästa. Jag ropade på Bilko och Denko och efter bara ett kort ögonblick dök alla upp vid mina fötter, lika chockade som jag över händelsen. Tokiga små vovvar.

 

(Bilder på Jaspers och Parkers grupper)

 

Kvällen kom och min lilla tös Belga var kall och frusen, hon kröp ner sig hos Curly i en hundsäng på terrassen och jag lade en filt över dem. Där somnade de, tätt intill varandra och de såg så fridfulla ut där de låg, underbara hundar. (Bild på Curly) 

 

På kvällen när vi jobbade kom det in en dam bärandes på en liten jack russelmix, liten och övergiven hade han hittats vid vägkanten. Damen hade pratat med Kim och hade fått klartecken, hon gav SOS en donation och lite mat och vi hittade en bur att sätta honom i under natten. Han åt och drack och somnande till slut av ren utmattning.

 

Fredag

Idag fick SOS nya invånare. Gill och George, dogwalkers, hade hittat tre hundar som lekte längs med vägen, i all trafik. Innan de hade lyckats fånga in dem så blev en överkörd och avled. De andra två ville givetvis till sin flockmedlem och det var viktigt att få bort hundkroppen från vägen. Med mycket tålamod och tid lyckades de till slut fånga in de andra två och lade den döda lilla vovven i bilen och begav sig till SOS. De nya vovvarna fick dela på en volontärbostad ihop med den andra nyanlända jack russelmixen, som kom dagen innan, och Maggie. Maggie slapp således att sitta i en bur på terrassen och hon var glad. Hon hade hittat sin vän i en annan hund som även den hade kommit in under gårdagen, en brun strävhårig podencokille, endast valp och gudomligt söt. Det var en fröjd för ögat att se hur Maggie utvecklades under den korta tid som hon spenderade i volontärbostaden ihop med de andra hundarna.

 

(Bilder på Maggie i soffan och bruna podencokillen)

 

Vi jobbade på bra denna dag, vi var färdiga redan vid halv två och solen sken. Vi passade på att sola och vila oss ute på gårdsplanen innan hundarna skulle matas och rastas igen. Gårdshundarna sprang och lekte runtomkring oss. Belga myste i mitt knä, Mica lekte med Jose och resten av alla vovvar njöt och låg och solade sig i värmen. (Bild på lisa med lekande hundar)

 

Min sista dag, det var med blandade känslor som jag gick och la mig denna kväll. Givetvis saknade jag mina egna vovvar hemma i Sverige och pojkvän och familj, men jag kände så starkt för hundarna där nere och oroade mig för hur de skulle ha det när jag reste. Jag tänkte på den gångna veckan, allt som jag hade fått uppleva och lära mig, alla trevliga vovvar som jag hade fått äran att lära känna och mina små älsklingar som jag nu skulle åka ifrån.

 

Lördag

Jag vaknade tidigt. Städade mitt rum, lämnade min mat till den andra volontären, sa hejdå till hundarna och pussade mina favoriter farväl. Vi begav oss från SOS vid halv nio med fyra vovvar, mina kära favvisar Nemo och Spot, och lilla Balanga som man hade koppeltränat hela veckan och sist men inte minst lilla Tuala, som inte hade fått åka förra gången. Fyra hundar flög med mig till Landvetter, Nemo skulle till sin familj i Uddevalla, de andra kom Jeanette och hämtade och tog med sig upp till Stockholm. Jag hoppas verkligen att de får toppenhem och att jag får följa deras liv framöver, det hade varit en ära.

 

Min pojkvän och mina egna två vovvar mötte mig på flygplatsen, vi begav oss hem till Malmö igen och jag var både ledsen och glad på samma gång. Jag hade haft en underbar tid, och jag saknar dem alla så ofantligt mycket redan, vissa mer än andra. Jag vet att detta bara är en början, jag kommer att åka ner till SOS igen så fort tillfälle ges och det skall ske snart, för kanske vill jag hämta hem en av mina älsklingar. (Bild på SOS från ovan)

 

 

 

 

 

 

          HEJDÅ OCH PÅ

           ÅTERSEENDE!